Håll käften, Fuck you!
Kategori: Allmänt
Det ska vara perfekt, annars är det fan ogjort!
Kan man ställa dessa krav på sig själv?
Är det lagligt, möjligt, sunt och rimligt?
Jag tror inte det, men ändå är det liksom riktmärket i allt.
Jag tror att det är vad som förväntas av mig.
Jag tror att samhället är uppbyggt utifrån det och jag tror att ingenting annat räknas.
Jag är inte dum i huvudet, jag förstår ju att det finns en pyramid där det behövs människor i alla olika våningar för att den ska finnas.
Men, jag har också ett djupt rotat intryck av att värdet på de individer som skapar pyramiden kategoriseras och det enda rätta är att sträva uppåt i jakten på ett större värde.
Var kommer denna uppfattning ifrån?
Vem har sagt detta till mig?
Hur kan jag vara medveten om det och ändå inte lyckas med en brytpunkt när jag ser hur jävla galet det är?
Varför gör jag inte en aktiv kamp och krigar röven av mig inför kommande generation?
Varför duger det inte att vara "bottenskrapet" i pyramiden?
Hur kan jag som ensam liten jävla skitindivid påverka något så stort och tro att det faktiskt ska ha någon betydelse?
Det blir alldeles för djävla övermäktigt och jag tappar allt hopp om mänskligheten, dyker djupt ner och gömmer mig i resonemanget: Jag ska fan satsa på att ro mig själv iland först och främst, innan jag kan fundera på det stora systemet.
Mitt tangentbord.
Dammsugarn slet sig? Nej, jag valde att dammsuga det äckliga jävla tangentbordet, två millisekunder senare var det inte bara äckligt längre, det var även ofullständigt. Skräll när det gäller fröken impulsiv? Inte direkt...
Men det går att använda fortfarande, både trots damm, spillt nagellack och avsaknad av tangenter. Det fyller sin funktion och är jävligt lätt att identifiera, om det nu skulle behövas.
Kanske får jag dra den paralellen till mig själv också?
Jag var inte bäst, nu är jag varken bäst eller hel. Vad gör det med mig?
Det gör mig lite vassare än innan och får mig att rycka tag i mig själv med jämna mellanrum.
Det har ökat värdet av mitt liv.
Kanske gör det även mig lättare att identifiera, vid behov.
Idag måste jag slå mig själv i ansiktet, intala mig att jag ska hålla käften och sluta gnälla.
Jag ser skuggade partier på agendan och känner mig som en jubelidiot som inte kan vända på det hela.
Bortskämd och grinig känner jag mig, liten och trasig med visioner som jag ser kommer drunka med mig.
Dagen går i sjukvårdens tecken och måtte det finnas en drös med morfin eller en trollkarl på mottagningen, för här kommer jag.
Vendela
