Med handen på hjärtat kan jag se en röd tråd genom hela min tillvaro, under så lång tid som jag kan minnas. Jag har alltid, under inga undantag, känt mig annorlunda än mängden. Kanske inte alltid utanför, men tanken om att, 'Fan, detta är inte ett lag som tänker likt som mig själv', har varit konstant. Alltid har jag försökt kliva in i en färdig mall som många andra redan tycks tillhöra helt naturligt. Mycket av mitt känslospektra har flimrat på den mörkare sidan i en slags sorg över att inte vara "normal"/"vanlig"/"som alla andra". Detta sätt att observera omgivningen på var extremt jobbig under den tid som jag växte upp. Jag var så otroligt mottaglig för negativa och destruktiva känslor, tankar och rent ut sagda kommentarer eller åsikter. Det kunde handla om allt från att jag fick höra från kamrater hur jag sprang på ett särskilt sätt, till att min käre far påpekade att jag mest troligt var en "opphittad onge" som dem förbarmat sig över och därmed föll det sig alldeles naturligt att jag avvek från resten av syskonskaran. Lättvindiga kommentarer sagda i all välmening och utan riktig verklighetsförankring alls, saker som mest troligt försvann ur uttalarnas medvetande ungefär samtidigt som det lämnade deras läppar. Men OH, om ni visste hur dessa meningar ringer i mina öron, och har gjort under större delen av mitt liv. Jag har lärt mig massor, bland annat att jag inte överlever om jag lastar mitt medvetande med negativitet. Lastar och lastar tills jag knäar, och fortsätter då att ösa på, för på knä kan man ju ta sig fram rätt skapligt ändå va? Och när jag hamnar liggande på marken så är ju ändå att åla sig fram ett alternativ, är det inte? Trots den insikten och förmågan att låta känslan av att vara annorlunda i en negativ uppsyn, rinna av mig, så kommer ändå tvivlet. Tvivlet som vattnas av den trångsynte. Tvivlet som gror i mig när utrymme för att tänka 'outside the box' inte ges. Tvivlet som utvecklas till en osäkerhet, en osäkerhet över den magkänsla som bor i mig. Osäkerheten som bekräftas av den avundsjuke svensken. Osäkerheten som tar död på en del av mig, stänger av vissa kanaler och tvingar mig att halta, gå på lågfart. Osäkerheten och tvivlet som likt en tjock gardin täcker för solstrålarna som vill leta sig in genom fönstret och bringa ljus och möjligheter in i mitt hem. Den där äckliga känslan av att inte passa in, att man är av fel sort och att det jag står för och representerar är fel, smutsigt och dåligt. Det jag värdesätter och uppskattar kan inte vara något att sträva efter. Tack vare motvind och erfarenheter av att det finns så många baksidor av det man som vanlig medmänniska bara bjuds att skåda, så har jag lärt mig själv att uppskatta mitt annorlunda. Jag bjuder gärna omgivningen på utvalda bitar av mitt annorlunda liv, ofta med lite uppkäftig mystik. Tycker att det kan vara nyttigt och utvecklande för folk i allmänhet att se olika livsstilar, olika åsikter och olika sätt att hantera livets händelser. Men även för att reta gallfeber på Dig som vattnar mitt tvivel, du som är avundsjuk, som vägrar förstå att alla handlingar har en bakgrund, du som är trångsynt och otrevlig, du som kastar skam över en sån magisk egenskap som att tänka nytt, tänka banbrytande och bidra med alternativa tillvägagångssätt. Jag vill främja annorlunda, mycket för min egen livskvalitets skull, men också för dem jag har runtomkring mig. Det folk som utgör min familj och mina vänner, dem som jag önskar välmående och lycka i allt dem tar sig för. Men när jag vacklar, tack vare vidirga normer om hur alla människor fungerar på samma sätt, då blir jag osäker. 'Vill jag leda mina kids in på denna väg, vägen som jag gråtit på. Vägen som kastat mig in i sjukdom och elände. Vägen som gjort min hud hård. Vägen som visat mig fantastiska färger, underbara smaker, himmelska dofter och hårda slag, tuffa branter. Vägen som innebär hånskratt, ångest och falska handlingar. Vägen som bidrar till sömnlöshet och en gemenskap i värdet av det annorlunda, Vägen som gång på gång vill att jag ska gå rakt fram med välstrukna kläder, hälsa artigt, om än falskt och ha välkammat hår. Vägen som jag besudlar iochmed att ta mig fram i kullerbytor, med håret i tovor, barfota och halvnaken, skrålandes över bygden med en highfive redo till mötande folk. Är det värt det, att ALLTID känna sig som den avvikande, konstiga eller annorlunda typen?' Jag vet inte. DU, rår för det. Du, som inte vågar tro på särpräglade ideer. Egna lösningar på allmänna problem. Du som inte vågar accpetera förändring, hos människor och i utveckling av samhälle, förening eller byggd. Erfarenhet är en magisk tillgång, men den går inte att ärva, inte att plugga sig till eller köpa. Den bygger vi när man öppnar det som man trodde skulle hållas stängt. Den ökar när en livshändelse ställer oss i en roll vi aldrigt föreställt oss. Den är ovärderlig när vi av ren instinkt agerar på ett sätt som gynnar det vi håller kärt. Jag fick imorse höra att var som en superhjälte av min femåriga avkomma, då värkte det till i mitt bröst och jag antar att mitt hjärta fick en extra knuff av min reaktion. 'Vill jag som sagt leda mina barn in i den värld som för mig är naturlig(för kidsen ses som en superhjälte) och för allmänheten anses annorlunda eller måste jag lägga in en högre växel för att försöka låtsas passa in i en av de färdiga mallarna?' Vendela