Lovehate relationship.
Kategori: Allmänt
Jag förstår att du pratar med mig, jag ser det och jag svarar kanske tillochmed. Men i helvetet att det är registrerat.
Det dånar och värker med en puls så entonig att jag kan se framemot en smärttopp, ett avbrott av det som maler.
Den konstanta smärtan som gör att jag aldrig vilar, inte på riktigt och inte med resultat.
Jag kan njuta av adrenalinet som kommer till undsättning när jag stöter handen mot bildörren, eller när jag halkar och det klipper till i ryggen så att andan försvinner ett par sekunder och det svartnar för ögonen. DET, blir mitt avbrott, mitt tecken på att tillvaron kan vara annat än ett hav av melankoliskt slit.
Jag hatar verkligen att prata om det, att försöka sätta ord på något som har förändrat min personlighet och tillvaro så pass drastiskt. Jag avskyr hur det ska få placera mig i ett fack som jag inte tycker att jag hör hemma i. Hur mitt tillstånd blir den jag är.
Men hur många sömnlösa nätter jag än spenderar i att försöka stirra ut den jäveln, sätta honom på plats, skalla skiten ur 'n och visa att jag övermannar den här skiten, så måste jag erkänna mig besegrad.
Jag orkar inte.
De mest skamfyllda ord jag någonsin tagit i min mun...
Jag tror oerhört starkt på att begränsningarna gemeneman stöter på, allt som oftast sitter i sinnet och inte i den fysiska förmågan.
Kanske har det rent utav varit lite av ett ledord under större delen av mitt liv. Detta till trots sitter jag dock och ältar frågan, Tar jag mitt ansvar såsom jag beter mig?
Tar jag mitt ansvar när jag låter det avgrundsvrål som stegrats inom mig under hela dagen, pg.a värk, nå sin kulmen och gå ut över mina kids? Tar jag mitt ansvar, när jag tycker att jag har ensamrätt på att vara vaken nattetid och förvandlas till ett monster när min treåring vaknar i mardrömmar och vill ligga nära mig?
För att tre timmar senare kliva upp och "smita" iväg på jobbet, pusta ut, göra det som faktiskt genererar energi och lura andra men framförallt mig själv att allt fungerar felfritt.
Jag är blind och livrädd.
Jag älskar plåtslageri, det ger mig alla bitar i de begär jag har inom yrkeslivet. Därför är det också den enda kategorin jag sysslat med, jag kan inget annat. Jag längtar inte heller efter något annat.
Nu menar jag inte att loppet är kört och att jag inte kan fortsätta arbeta inom mitt yrke, för jag ser ingen direkt koppling mellan besvären och mitt yrke.
Snarare tvärtom, jag upplever fysiskt arbete som smärtstillande och där har vi svaret på det som, för många tycks vara ett mysterium, angående den tid jag ägnar åt träning.
Jag kan inte påvisa med vetenskapliga bevis att den fysiska aktivitet jag utöver gör mig gott, å andra sidan skiter jag fullständigt i bevis inför omgivningen, då den effekt jag upplever gör mig till en helt annan människa och det är kvitto av guld.
Det jag vill komma fram till är att det som händer med min kropp när jag tränar, för stunden och långsiktigt, det är min räddning.
Det enda jag kan lita på hos mig själv är musklerna. Allt annat jävlas, det gör ont, slutar fungera och sätter käppar i hjulen för mig.
Ju bättre jag håller efter det fysiska, desto trevligare blir min tillvaro.
Desto bättre blir jag som mamma och individ.
Desto mer öppnar jag ögonen för annat.
Och därför är jag vettskrämd för avvikelser och förändringar i ett koncept som jag på något vis har i rullning.
Åter till min reflektion, där jag vill påvisa att vilket yrke eller vilken sysselsättning jag än tar mig för, under tiden jag befinner mig i ett skov av outhärdlig smärta, måste jag ta noggrannare hänsyn till mig och de livsnödvändiga funktioner man ska kunna kräva av sin kropp.
Ingen annan sitter vid beslutsfattande poster rörande detta än jag själv, men fuck så svårt det är.
Det är ett jävla straff att inte kunna stå upp för sig själv, att inte veta bättre, samtidigt som jag skulle kunna kriga mig fram med bakbundna händer, utpetade ögon, avhuggna ben och frätande syra i magen för någon annans skull.
Aldrig, aldrig önskar jag mina barn den oförmåga att se efter sig själv så som jag gör.
Jag sjukanmälde mig idag. Efter att ha vrålat åt ledsna tröstsökande barn två nätter i rad och i princip bett min sambo, som förövrigt förbereder sig att tävla i SM denna helg, att dra åt helvete.
Missat den här biten med personlig hygien, fått i mig näring tack vare folk i min omgivning och skramlat ihop saftiga 12 timmar sammanlagt under de senaste fyra nätterna så mynnade det ut i en grymt motig sjukanmälan.
Jag vet att vi är individer och att det här kan se totalt idiotiskt ut, att klaga på orkeslöshet under dessa omständigheter, det kanske vem som helst skulle göra. Men det enda jag kan referera till är skillnaden mellan mig idag, jämfört med förut.
Jag orkar inte.
Jag fixar den konstanta värken, ofta. Inte jämt.
Vendela
