vforce.blogg.se

Jag har en förmåga att utforska en hel del av de galenskaper som passerar hjärnkontoret mitt.

Inte allt, gode värld, nej! Men en del av ett åtminstone.

 

Det är ofta saker som kräver en hel del engagemang och kommer med få garantier om framgång, men den stora drivkraften för mig är just ovissheten. Hoppet om att det finns en chans, en möjlighet och en oskriven historia. Det är för mig vansinnigt tilltalande.

 

Jag är inte den som rättar mig i ledet, jag reagerar och agerar om än med tryck och eftertanke istället för en impulsiv och klockren knytnäve på plats.

Jag är inte den som går i en spikrak linje mellan punkt A och B, jag gör gärna piruetter och frivolter längs vägen. Skrapsår och stukade fötter hör till och blir en anekdot för framtida åhörare.

 

Men är jag alltid den fulltankade, nyfikna, äventyrslystna dåren som kan uppfattas som ett intressant objekt att betrakta?

Nej. Långt ifrån alltid.

Faktum är att det kan det gå långa perioder av den grå transportsträckan mellan upptågen som jag själv aldrig lyfter fram och rapporterar om, eller som jag heller inte lägger till minnesbanken.

Det har nog den enkla förklaringen i att jag blir så uppslupen i den positiva upplevelsen att jag helt enkelt förstorar den situationen på bekostnad av den intetsägande. För min del får det gärna vara ungefär liknande i fortsättningen, vill dock anamma sättet vissa har att se på vardagen som guld, mera.

 

Jag åker dessutom på kortslutning när jag blir inföst i ramar, normer och förväntningar. Sinne och intellekt frontalkrockar och skapar ofta resultat som jag knappast vill titulera mig ansvarig för.

Med risk för att vara absolut sist på bollen och nöta ett ämne som är totalt urvattnat, tänkte jag ge ett exempel som ligger nära i tiden.

 

Den här biten med jul och allt vad det innebär. Jag är överförtjust i julstämning och kan längta efter att kliva upp svintidigt på luciamorgon för att först se lucia på tv'n med en stor kaffekopp i näven, för att senare ta del av ett luciaframträdande på något vis och uppleva stämningen som bara finns i en kyrkbänk i ett dunkelt ljus från målbrottsmonster och stela tonårstjejer. Jag gillar verkligen när det luktar revbensspjäll eller glögg och det ligger små berg av clementinskal på varenda köksbänk.

Jag är också förtjust i att jag kan se framemot att göra saker som roar mig en gång per år och aldrig annars, tillexempel försöka mig på något experiment i köksmiljö.

Men.

Råkar det visa sig att julen infaller under en fattig period i mitt liv, och då menar jag inte i dollars, utan fattig såsom i brist på motivation och engagemang, ja då går det åt helvete med hela grejen.

 

Då drabbas jag av ett samvete svart som satan och en tankeverksamhet som går på varvstopp i veckor. Jag brinner upp invärtes och får sota för det i veckovis efteråt.

Jag har bränt alla reserver för att jag inte fixar att göra allt det jag vill och istället blir handlingsförlamad. För att jag borde, för att det är dags, för att det snart är försent, för att jag måste, för att utan det här så blir det inte så mysigt som jag vill ha det, för att det gått ännu ett dygn utan att jag förmått mig att åstadkomma något av det som hänger över mig.

 

Det har blivit än mer påtagligt sen jag blev förälder, mindre ork och mera förväntningar är inte en optimal ekvation.

 

Efteråt kan jag känna en sorg, en sorg över att jag i slutet på februari får superkrafter av vintersolen och skulle kunna samordna och verkställa en spontan jul helt på egen hand och lägga krut för ett tolvmannalag.

En sorg över att jag inte synkade med kalenderjäveln för att lyckas med den jul som jag vill erbjuda mina kids. En sorg över att jag helst av allt vill hoppa i de mest slitna arbetsbrallorna och tassa ner i garaget och bara låta händerna göra något medan hjärnan är på semester, exakt nu.

När det är dags för julklappsinslagning och riggning av oförklarliga julmysterium för en 3 resp 4 åring.

Det är en månad det handlar om, en månad som jag vill se som en möjlighet att bjuda kidsen på en upplevelse, men som bara blir ångestfylld och prestationsångesten hägrar med ett brett hånflin.

 

Tror fan i mig att det blir julfirande i juni om det nu är då det kommer till mig.

 

Jag blir äcklad av slöseriet med tankeverksamhet som jag lägger på en sån banal sak, som att sakna julkänsla och ger mig själv en käftsmäll för att hoppa ur det spår jag fastnat i.

 

Bara att sätta ord på skiten får mig att skämmas så pass att det med all säkerhet kommer något vettigt ur det!

 

Jag vet att jag har åtminstone en buddy där ute, som under tyst protest pyntar med jultjafs trots att känslan är frånvarande.

 

God Jul!

 

Vendela