vforce.blogg.se

Vissa dagar är jag så utomordentligt mottaglig för den inspiration som florerar i min omgivning. Den inspiration som med all säkerhet finns där alla dagar, men som jag bara ser när jag själv är "på rätt il". 

Dessa dagar kan jag för första gången ta del av en helt färsk teori och innan dagen är till ända är det min största övertygelse.

Jag kan ha grävt ner mig totalt och läst allt jag hittar i ämnet, för att låta drömmar och planer löpa fritt innan jag försöker somna, mer upprymd än någonsin.

Styrka eller svaghet?

 

Jag är så vansinnigt förtjust i dessa moments och alla små triggers som jag kan koppla samman med det sinnestillstånd jag får hållas i, om än för en dag.

Jag är väl medveten om att, när jag granskar alla snilleblixtar ur perspektiv, kanske det finns både naiva och rent ut sagt omöjliga uppslag i registret. Men det får gärna vara så, för ur dessa il av upprymdhet och övertygelse genererar jag både energi och faktiska planer för verkligheten. Samt konsten att hantera de konsekvenser som snilleblixtarna ställer till.

 

Det kan handla om stort och smått, det kan tyckas smått och ändå påverka hela tillvaron, men jag tror att det på något vis är livet.

Live and learn.

 

Jag är tillexempel tvåbarnsförälder idag, på grund av min naiva inställning till livet.

Och anledningen till att jag ror detta skepp i land fortfarande är att jag med jämna mellanrum är mottaglig för just den inspiration jag behöver för mitt uppdrag.

 

Ena dagen tar jag åt mig som en svamp av en skicklig mekaniker, som på gehör diagnostiserar ett motorfel, nästa dag vill jag ställa klockan för att fota soluppgången i rätt ögonblick efter inspirerande bilder och dagen därpå ger jag mig fan på att det borde gå att bygga min bastu av återvunnet material rakt igenom.

 

Det spretar, helt omöjligt att hålla i alla tåtar, men det är ju jag. Jag blir överförtjust och så jävla lätt uttråkad och det är för mig en riktig nagel i ögat. Att sakna tålamod. Hängivenhet. Att vara tusenkonstnär, att veta lite om mycket.

Jag är på riktigt frustrerad över att jag inte kan satsa på ett och samma intresse, fördjupa mig och lägga allt krut i en riktning och eventuellt räcka till där. Men min grej är tydligen att försöka strö ett tunt lager krut över så stor yta som möjligt för att känna mig så otillräcklig som möjligt.

 

Ja, jag är medveten om att jag startar projekt till förbannelse och att dem står där oavslutade många av dem. Jag är inte obrydd och blind för detta, jag mår dåligt över det varje dag precis som jag mår bra över varje projekt som jag gör verklighet av.

 

Det är dock för min egen skull jag vill ändra på mig och inte för den överhängande känslan av att jag blir dömd och granskad av allmänheten.

Och där går jag vilse. Var går gränsen? Vad påverkar min känsla? Är den helt styrd av vad omgivningen tycker? Vore det för min egen skull så borde jag väl låta allt fortsätta som nu? Det är ju av en anledning som jag släpper ett projekt innan det är färdigställt. Det dör under processen och förvandlas till en press som genererar ångest, rastlöshet och skuldkänslor. Inte som vid uppstarten, då det ur samma process spirar motivation och möjligheter, som genererar energi, hopp och ro.

Som sagt, här leder min insikt mig ingenvart, jag är vilse och det känns som ett moment 22.

 

Men som en klok själ nämnde för mig, så brukar det lösa sig på något vis. Jag är inget fan av att släppa och lämna, jag vill gärna dissekera och kartlägga logik. Men är man rådlös så är man, då kan det vara dags att koka en kopp kaffe och tala om livet med en vettig inspiratör.

 

Jag är så tacksam för glimtarna som ger mig bränsle att just, leva och lära.

Ibland handlar det om en kommentar från minime, såsom rubriken lyder.