Döda ting
Kategori: Allmänt
Jag är så innerligt tacksam över att det finns människor som är så olik mig själv.
Att det finns individer som naturligt och begåvat ägnar sig åt omsorg och vård av andra människor. Fyllda av instinkter som gör dem ovärderliga, en livsviktig pusselbit i ett fungerande sämhälle.
Trevliga, skickliga, professionella, verkliga människor som så tydligt befinner sig på rätt plats, som fyller en funktion värd alla slantar i världen.
En del i min vardag är att förlita mig på vården, på vanliga, verkliga människor som jag tror är lite av superhjältar.
Det som för mig är styltigt, obekvämt och ångestframkallande är vad dem gör utan att tänka.
Visst finns det bittra rötägg som borde göra något annat här i livet med, men de finns nog i alla branscher.
Jag är småbarnsmamma, till två stycken omsorgsfulla vildingar. Hur det gått till med mig som mamma, är för mig ett mysterium, men jag antar att jag har deras omgivning att tacka för detta.
Jag känner mig ofta risig som morsa, lite för mycket av mig själv och för lite av den där idyllen som någon presenterat för mig. Kanske är jag lite väl kritisk mot mig själv, eller så har jag tappat verklighetsuppfattningen en smula.
Lite för "hård" kanske, jag snackar ogärna till kidsen med bäbisröst, kallar dem inte för prinsessor och jag tycker att livet blivit hysteriskt mycket enklare sen dem blivit lite mer av små, små folk istället för paket som man ska laborera med för att få dem att överleva.
Jag skäms i skrivande stund, såhär "ska" man inte känna... Eller?
Gör detta mig till en sämre variant av förälder?
Jag älskar dem båda, mer än jag själv kanske både kan sätta ord på och faktiskt förstå innebörden av. Jag älskar att dem för varje dag som går blir mer och mer av intressanta små personer som jag får umgås med.
Jag skulle gå genom eld för dem, och jag förbannar ibland mig själv varför jag erbjöd dem en biljett till denna fruktansvärda värld full av smärta och elände. Det värker av empati i mig.
Det här är, vad jag kan föreställa mig, den variant av idyll jag kan erbjuda mina kids.
Jag är nämligen oförmögen att förmedla den där naturbegåvningen, som ett speciellt folk sprider runt sig och gör världen till ett trevligare ställe att vistas på.
Det där speciella folket som har tentakler och känselspröt som i det närmsta besparar en från att behöva förklara eller berätta. Som kan vårda en och som gör det från hjärtat.
Jag tror inte att man kan lära sig det, det är nog medfött för den som utövar vård och har omsorg som en naturlig del i sitt bemötande.
Jag är fascinerad och djupt tacksam över att alla inte har den där krypande känslan i kroppen, som när jag hamnar i en obekväm situation där jag som vanlig människa förväntas agera på ett omsorgsfullt sätt. Jag kallsvettas och är så ohyggligt malplacerad i ett läge där jag ska vårda eller se om en medmänniska, jag är inte rätt människa för det uppdraget.
Hyffsat ironiskt att jag själv hamnar i ett otroligt utsatt läge om jag skulle omges med folk som fungerar likt mig själv. Jag skulle gå bet inom loppet av en vecka.
Ge mig istället en metallbit, en löpande mekanisk uträkning, som med lite logik går att förstå sig på. En motor ur funktion, tar jag mig gärna an, som en utvecklande mysstund för mina klumpiga, ej fungerande fingrar som behöver daglig vård av sånt där magiskt folk.
En fristad och tillfredsställelse i att förstå och följa logiska banor, ett fungerande kugghjul i en lång mekanisk kedja, det gör mig gott.
Jag tror även att det ansvar som direkt plockas ur sammanhanget kan spela en avgörande del i det hela. Jag blir paralyserad av att ansvara över mer än mig själv. Min livskvalitet försämras avsevärt när jag tar ett berg och placerar detta på mina axlar, konstigt nog.
Därför är en ny kolv lättare för mig att ta på, än en klumpigt uttryckt uppmuntran till en sårbar människa.
Jag kan se fyra olika möjligheter på ett mekaniskt problem, kroppen åstadkommer något till slut, trots motgångar.
Men fan den dagen jag förväntas vårda någon, fysiskt eller psykiskt. Jag gör det ju, det måste ju utföras, ochh ibland är jag enda alternativet, men stackars vårdtagare.
Det kommer varken naturligt eller från hjärtat, det är inte en del av min personlighet och jag känner mig fan inte bekväm.
Nu till frågan, är kidsen mirakelvarelser eller har jag bara dragit världens största vinstlott?
Eftersom, jag i min situation erbjuder extremt fattigt utbud vad det gäller denna biten och inser i umgänget av mina barn att jag är en människa med ett otroligt behov av vård och omsorg.
Dem sköter om mig och är långt bättre i sitt vårdande än vad jag lyckats ta mig på 24 år?!
Framgår det så tydligt att jag är i behov av det jag inte kan erbjuda själv, att en tre, resp. fyraåring rycker in och axlar roller som jag inte kan kräva av någon levande människa.
Eller har jag omedvetet manipulerat dem och förskonas av deras naiva tilltro och lojalitet?
Jag är förkrossad och hoppas innerligt att den här ekvationen är mer vanligt förekommande än jag vågar tro, med tanke på all skit som vilsna själar sätter i rullning ute i världen.
Vi behöver fler av det där folket som per automatik ser efter och sköter om andra, Ni är värda allt guld.
Vendela
