vforce.blogg.se

 

En individ som har en tendens att överanalysera, överarbeta och i gränslandet till maniskt bearbeta sina alster, sitt beteende eller sin tillvaro, besitter ett, för mig, icket önskvärt särdrag.

 

Det är sällan en tillgång och något som gynnar mig. 

Under tiden jag låter hållas befinner jag mig i den bubbla som gör mig lugn, jag upplever harmoni och en tröst i att jag fortfarande kan ändra, förbättra och bearbeta. Jag älskar det sinnestillståndet, jag har fortfarande kontrollen och speciellt om jag inte verkar under tidsbegränsning.  

Jag strävar efter att befinna mig i det tillstånd som ofta gör mig till en bättre hantverkare, trevligare människa och mer harmonisk mot mig själv.

 

För att kunna livnära sig på sitt intresse måste en ytterst skicklig och passionerad hantverkare tyvärr omvärdera sina prioriteringar, och under den resan måste det vara ruggigt lätt att tappa bort sig. Glömma hur man älskar en sysselsättning, åsidosätta en passion, tappa fästet om det som gör en unik och en vacker dag titta på sin vardag för att undra hur man hamnade här?

 

Jag är så kluven i detta, hjärta och hjärna stretar åt olika håll och lämnar mig i ett mellanland som spöar skiten ur mitt psyke. 

Jag vill låta passionen hägra, men styrs av samhälle, samvete, logik och moral mot ett mer strukturerat arbetssätt. 

Det innebär att jag måste intala mig själv att, "Det bara är ett jobb". Samtidigt som jag dunkar in denna mening i mitt undermedvetna så förmanar en anna del av mig att ta vara på varje tillfälle.

"Life is too short not to love what you do". 

Det går inte ihop och jag slits mellan två världar. Det värsta av allt är att jag under en och samma dag kan vara fullkomligt övertygad om att det ena sättet är det enda tänkbara tillvägagångssättet, men i nästa sekund har jag samma starka övertygelse angående det andra sättet att tackla vardagen.

 

Vilket jävla lyxproblem, att inte ha möjlighet att bestämma mig vilken inställning jag ska ha för att ta mig genom vardagen? 

Känns futtigt, men det tar upp en del av min tankeverksamhet.

 

Ytterligare ett lyxdilemma har kommit att bli denna ventil, den roll som bloggen fyller.

Jag har sedan första inlägget våndats i om den ska få vara kvar eller ej. Med handen på hjärtat så trodde jag med all säkerhet att jag, fem minuter efter publiceringen av debutinlägget, lyckats radera bloggens existens och tänkte att "fan va skönt att jag tog bort innan någon hann läsa."

 

Dagen efter, såg jag till min fasa att det inte alls var raderat?!

Okej, två personer hade läst vad jag skrivit, kunde jag krypa in under min sten igen, låtsas som att det aldrig hänt och skämmas i smyg? Var det rätt väg att gå? Fram och tillbaka vandrade beslutsångesten och har inte lagt sig sen dess. 

Jag vill låta det som kommer fram här vara precis så naket som om jag förklarade mina tankar för en vän, utan att förfina och behandla råvaran för mycket. 

Det är svårt, men jag vill på något vis tacka mina två stående läsare, som fick mig att kallsvettas, andas häftigt och brotta ner ångesten på golvet för att låta det finnas kvar.

Det är så definitivt, ute på stora internetet, tillgängligt för vem som helst och fullt befogat att konfrontera mig med mina egna meningar. Fast å andra sidan så lever och verkar jag ju med samma åsikter och funderingar vare sig de finns på print eller inte.

 

Jag önskar mig förmåga att kunna genomför mina visioner och att uppnå ro i större utsträckning än i dagens situation. Jag hoppas kunna läsa igenom mina texter i framtiden och med ett leende på läpparna konstatera hur spretig jag var.

 

Ikväll brinner en rivig eld i mitt bröst, grundad i orättvisa och inte i direktlänk något som drabbar mig, men det berör och upptar en del av min empati.

Jag vill lämna ett utdrag ur min genuina fascination, ett kvitto över hur en liten människa kan vara så mycket större än vad den berörda har någon som helst uppfattning om själv.