vforce.blogg.se

Jag har en möjlighet, långt bättre förutsättningar än många andra. Jag är rustad med vilja. Vilja av stål och med en ihärdighet som kan gå genom eld och vatten.

 

Det finns något självklart i mig som tar mig dit jag ska.

Över lösgrus och under de jävligaste snår, det bekommer mig inte för stunden utan kan komma som en kalldusch vid ett senare tillfälle. 

 

Jag är tillexempel varken höjdrädd eller speciellt riskmedveten, men nätterna i ända ligger jag i min säng och drabbas av århundradets adrenalinpåslag och pulshöjningar. Bara av att omedvetet bearbeta dagens upplevelser. 

 

Jag kan må illa över det faktum att jag råkat ut för ett tillbud under dagen, som vid en fullföljd olycka hade nått ödesdigra konsekvenser. Snacka om onödig tankeverksamhet och en energibov som heter duga. 

 

Som med sjuka mängder material tidigare så har jag insikten, samt förståelse över den osunda biten men inte förmågan att med ett knapptryck förändra beteende och verklighet.

 

Utöver viljan har jag en förmåga att se saker som utmaningar. Utmaningar som ligger långt utanför mina begränsningar är de som tilltalar mig allra mest och det som gör att jag ser chansen att få knata en våning ner när jag hämtat kids på dagis, som mitt privilegium.

Inte ett måste och inte som ett tvång, utan som en del jag gjort mig förtjänt av när jag gjort det tunga, tråkiga och betat av min vardag. Då får jag sköta om mig själv, se efter hur mina ben har det idag, eller spola igenom en axel som känns misstänksam, jogga igång hela jävla ryggen och återfå liv och lust. 

 

Där har jag nyckeln till min ihärdighet.

Jag har inte tid, jag brottar mig till det.

Jag borde inte styrketräna tungt, jag har mitt fysiska tillstånd emot mig men jag jobbar runt det och löser det med uppfinningsrikedom och känsla.

Jag aktiverar barnen i min verksamhet och "lurar" dem till att vara med och förhoppningsvis uppskatta att det är tid tillsammans.

Jag ser möjliga luckor som inte existerade i mitt tidigare liv då jag hade mig själv och enbart mig själv att hänsyn till. 

 

Jag kan grämas på svunnen tid, att jag inte tog tillvara på tid som var fylld av en smidig kropp som inte gjorde ont och som lyssnade på minsta signal. Som utan begränsningar var en tillgång och som hade tid att spendera nästan utan delar i livet att ta hänsyn till.

Men vad ger det mig idag, att ödsla energi på det som varit?

Var jag bättre då?

Mer effektiv och tacksam?

Inte ett jävla skit ska jag ärligt tala om. 

 

Varför lägger jag ut en bild på en naken kropp på min blogg, som vem som helst har tillgång till?

För att jag under hela mitt liv varit oerhört lyhörd på hur man "ska" se ut. Alltid försökt, alltid förväntat mig att jag kan och bör förändra mig, alltid spöat och hårt drivit kroppen. Hatat, känt besvikelse och försökt manipulera och förändra.

Aldrig tänkt ett steg längre, förrän det var mitt enda alternativ. 

Vad kan min kropp göra för mig och vad kan jag göra för den?

Hur mycket står jag i skuld till den som aldrig gett upp mig trots den karga behandling jag hushållit med?

 

Kan jag rädda vårt förhållande, kan jag gottgöra och visa mig värdig som vaktmästare och chef över min egen kropp igen?

Kroppen på bilden tillhör mig och jag ska göra det som står i min makt för att lyssna och vårda, bygga en fingertoppskänsla som gör oss till ett väloljat team. 

Idag väger fokus över på funktion framför utseende, men det krävdes att bryta ryggen för min del.

 

Jag ser i någon slags idyll hur jag kan få erbjuda mina kids en syn bortom normer och ideal, slopa skiten och känna efter vad människan innuti vill göra och vad kroppen utanpå kan bistå med. 

Jag vill att de frön som gror ska få alla möjligheter att rota sig, än om det må vara 128 stycken extremt olikt spretande frön som just gör en mänsklig varelse intressant. 

 

Intressant, det är den absolut finaste av de komplimanger jag har fått. Den känsla av bekräftelse som sprids i mig när jag smakar på ordet är behaglig. 

 

Jag vill föra vidare den del av mig som tog min helvetiska tonårsperiod ifrån mig.

Konsten att värdesätta komplimangen intressant framför snygg i alla lägen, till de lyckligt ovetande småtjejer jag har i mitt förvar. 

Jag vill bespara deras kroppar den misshandel man kan plåga sig genom, jag vill bespara deras söta små huvuden från alla galler och murar som smyger sig på.

Jag vill bespara mig själv den smärta det måste innebära att som syster, bror, mamma, pappa eller vän se vad ett destruktivt beteende kan orsaka en till synes frisk, ung människa. 

Jag vill lägga mina kort på bordet i hopp om att riva murar, göra mig tillgänglig för den som behöver och med allra största ödmjukhet påvisa att det som ser perfekt ut kan vara det värsta tillhållet för den berörda. 

 

Kroppen - mitt tempel

 

Vendela