vforce.blogg.se

"Jag måste ställa i ordning ett rum för mina pokaler också!"

 

"Behöver nog bärhjälp till denna."

 

"Jag vet inte hur jag ska sortera dem, alla två."

 

Vem kommer dessa ironiska meningar ifrån? Vad finns det för vikt i dem?

 

Ifrån, Mig själv. 

Dem är tunga, riktigt jävla tunga.

 

Det är lättsamt, att i farten skämta mig ur situationer där det kommer på tal. Det här med crossäsongen som jag haft så stora planer för. 

 

Förminska mig själv och förlöjliga mina prestationer. Det är snudd på att jag skäms över att kalla det för just "prestationer". 

 

Jag skulle ju köra minst 10 tävlingar, lösa riktig tävlingslicens, söka sponsorer och marknadsföra mig själv som något av en förebild, men framförallt skulle jag överbevisa kroppjäveln och mig själv att allt är möjligt med hårt slit. 

 

Jag skulle stå med ett kvitto i min hand efter säsongen. 

Jag visste att det skulle va tufft och slitigt, men jag skulle ha något att titta tillbaka på och känna viss tillfredsställelse. 

Det blev inte så.

 

Jag känner en djup besvikelse...

Ingenting blev som det var tänkt, jag är ett fiasko som snackar mer än vad jag får utfört.

Jag har huvudrollen i den pjäs jag föraktar mest, tror mig vara något. 

 

Jag har stora bekymmer med min självkänsla, tror dock att jag skulle kunna genomföra vad som helst!

Rimmar det illa kanske?

 

Tillexempel.

Jag tror mig kunna genomföra ett maraton, självklart! Men jag skulle aldrig, hur mycket träning det än låg bakom lyckas placera mig av värde.

Jag skulle ta mig i mål, men folk skulle nog dumförklara mig från första stund. 

Jag kan absolut utvecklas, men jag är inte född till något precist. 

Jag skulle bita ihop och lyckas frakta min kropp rätt sträcka, men garanterat med fel utrustning och teknik.

Jag är skräp.

Skräp som kan virvla rätt, med lite tur.

Skräp, som fått benämningen skräp av de griller som finns i mitt huvud. 

 

Jag löste aldrig ut licensen, "hade inte råd". 

Fel! Jag prioriterade inte de slantar det handlar om.

Jag genomförde inte en enda tävling, tog mig inte iväg på mer än ett klubbmästerskap.  

Jag har inget att redovisa för ett samarbete med en sponsor. Det finns inget kvitto.

Jag har inte utvecklat körningen och lagt varenda lediga sekund på att köra, träna eller meka.

Jag har inte andats, sovit och levt motocross.

 

Men vem tror jag att jag är då?

Vad har jag för ambition och mål med mitt intresse?

Är jag så pass naiv att jag tror att jag som 24 åring, utan erfarenhet, tvåbarnsmorsa och halvt invalidiserad har det minsta att komma med inom sporten? Jag har ju inte ens gjort debut än?!

Nej, jag tror inte det om mig själv, men fy innifan så jävla trevligt det vore!

 

Jag är omgiven av hårt kämpande atleter som viger sina liv för att nå tex en SM serie inom sin sport. Fina förebilder som jag hämtar inspiration hos varje dag!

Jag har inblick i livet bakom.

Hur allt är planerat in i minsta detalj, prioriteringar ligger utstakade i ett spikrakt mönster. 

Moment ska genomföras och utvärderas för utveckling och framsteg. 

Hjärtefrågor blir satta på paus, för att optimera det arbete som krävs för att nå ett mål.

Ett mål som kan synas helt orimligt för en utomstående, och som är en helt makalös drivkraft för den berörde. 

Familjeliv och att vara småbarnsförälder blir satt på prövning, slitningarna kan vara hjärtskärande.

 

För ett intresse... 

 

Ett intresse?

Det kan vara det intresse som håller en levande och fri från skit. 

Alkohol.

Destruktivt beteende.

Ångest.

Droger.

Utanförskap.

En tillvaro utan värde, med ödesdiger utgång...

 

Det kan vara absolut livsnödvändigt för den berörde. Därför är det värt varenda slitning, värt allt motstånd, värt all kritik och åtlöje man blir utsatt för.

Alternativet är ju att inte finnas alls.

 

Kan vara värt att tänka på innan man häver ur sig något om att det "bara" är en hobby, en lek som man ska växa ifrån. 

 

Ingen skulle ifrågasätta en medicin som botade en patient på dödsbädden.

 

Har man den turen att man hittar sitt alternativ, vad det än kan tänkas vara, till ett liv utan värde, då ska man våga stå upp för sig själv. 

 

Det är där jag är nu.

Mitt intresse genererar ju välmående. Trots att jag inte gjort det jag "skulle", så har jag håvat in massor med endorfiner ur det. 

Förbereda, längta, ladda, träna, vurpa, nöta, planera, utveckla. 

Jag har i tron och hoppet om att genomföra mina planer optimerat min situation varje dag.

 

Jag har nött timme efter timme på gården här hemma, jag har vurpat och lärt mig. Piskat mig själv, slitit för att ta mig iväg på banor runtomkring. Försökt pussla ihop livet och älskat varenda jävla sekund jag kört. 

 

Det är inte alls vad jag planerade att det skulle bli, mycket mindre körning, sämre kvalitét och utan resultat som jag kan visa för någon.

 

Men det största jobbet har jag framför mig.

Att acceptera min situation, sluta be om ursäkt för det jag inte lyckats med, optimera för framtiden och sluta förlöjliga mig själv och den lilla pokal som jag nu äger.

 

Den stora uppenbarelsen borde rimligtvis handla om hur resan till ett mål är det värdefulla. Att bara kliva över en mållinje skulle ju inte kännas vidare angenämt utan att ha kämpat.

 

Att målet, långt där framme, gör mig till en bättre version av mig själv på vägen dit, är naturligtvis meningen med hela jävla livet! 

Jag har ju under denna säsong gjort mig själv till en bättre version av mig själv, tränat, ätit, pusslat, arbetat och drömt! 

 

Konsten handlar ju bara om att låta mig själv se det som något positivt.

I'm on it!

 

Självförtroende, check.

Självkänsla, mycket jobb kvar där.

Tack underbara syster för att du planterar sån insikt i mig, den känsla du besitter är nästan obehaglig!

 

Vendela