vforce.blogg.se

 

En oerhört luddig övergång, från en sovande kropp i vilande posititon, under ett varmt täcke och med en liten, avslappnad näve på min bröstkorg, till ett sakta framfört vrak, som med blandning av det onda, det jagande och temperatur skillnaden, hamnar i en krock.

Jag kallsvettas och får gåshud på hela kroppen.

Jag vet vad jag måste göra, jag vet att det blir bättre.

Jag låter kroppen ta sig fram, jag sträcker på ryggen och någon slags försvarsmekanism tillåter mig inte att andas, det blir liksom stumt medan kulmen av smärta tar sin tid.

Det bränner bakom ögonen, i svalget, och jag vet att jag kan låta dem komma, krokodiltårarna.

 

På det viset är jag tacksam över att det är på natten det är svårast att hantera, att det är då jag har som mest ont. Så att jag under dagen kan ackumulera, bita mig hårt i tungan och övermanna reaktionerna av smärtan, då jag tycker att det är jobbigt om inte omöjligt att förklara mig inför någon.

 

Anledningen till det är att jag i dagsläget inte känner igen mig själv.

Jag utför inte längre sådant jag alltid tyckt varit skoj och givande, jag beter mig inte längre efter mina egna värderingar och jag verkar energislukande istället för tvärtom.

 

Åter till den kallsvettiga natten, jag repar mig efter andningspausen och går som om hela kroppen vore stelopererad, suckar över trappan som leder till nedervåningen. Står där på översta trappsteget, lyfter istället blicken och tittar ut i natten. Där ser jag grannens varma lampor. Blir plötsligt alldeles överjävligt blödig.

 

Kanske för att tårarna redan finns där, för att dem liksom plöjt vägen från ögat över kinden och ner till käkbenet redan, ytspänningens magiska kraft. Kanske är det därför det kommer en ny laddning, stora, blöta krokodiltårar.

 

Jag vänder mig om, går ifrån trappan, in på kidsens rum. Jag skrider liksom fram över deras golv för att plöja undan leksakerna med mina fötter, rygg, höft och kropp i stort vill nämligen inte leka ninja och med tanke på att den golvyta man kan se med blotta ögat, innefattar en halv kvadratmeter ungefär, så var dessa de alternativ som gavs.

 

Jag tittar på en liten människa, jag känner så jävla många känslor.

 

Att den där lilla krabaten, tidigare idag slängde på sig stövlar, jacka och mössa, efter en avskedsprocedur som heter duga, och försvann ut genom dörren, med målmedvetna steg traskande över den snötäckta lägdan som under dagen blött igenom av regnet och inte bar ens en 18 kilos människa.

I min värld;

Otroligt.

 

Jag lämnar henne att sova i fred, trots att det finns något i mig som vill väcka henne, ruska om henne ordentligt, krama henne länge och be om ursäkt för min hänsynslöshet vad gäller dyrbar tid.

 

Jag är så otroligt dålig på att vara närvarande.

 

Jag fortsätter min vandring, går genom rum för rum och hur flummigt det än låter så känner jag på golven, låter fötterna analysera. Jag drar även händerna längs väggarna och översvämmas återigen av skuldkänslor, obehag och otillräcklighet.

 

Jag får en panikvibb över att jag missbrukar natten och dess otroligt viktiga timmar av vila. Jag vet vad som krävs av mig imorgonbitti.

 

Jag plågar mig själv lite till, vankar av och an på ett golv som är målat, men inte fått lister.

En vägg som är spacklad, men inte fått tapeter.

En annan vägg, som fått ett varv färg men inte färdigstrykning.

Jag tittar utför trappan och vet att jag har ledstången färdigmålad i garaget, men inte monterad.

Jag låter fantasin ta mig ner på nedervångingen, där jag med enorma visioner bokstavligt talat hoppade och studsade av energi för att utföra det jobb som krävdes. Ändå är det orört.

Jag tänker på badrummet som är ett tomt skal, en utriven vattenskada. Lämnad.

 

Men mest av allt känner jag ett sting i hjärtat för att min lust är bortblåst. FINNS INTE!

 

Hur som helst kommer jag med min nattvandring slutligen fram till mitt sovrumsfönster, tittar ut och ser två  silvergranar. Jag tittar på dem varje morgon.

Jag ser berget.

Jag ser sjön.

Jag brukar stå där i fönstret, spritt språngande naken, blicka över läget och komma på att, 'Fan ändå, jag bor så jävla rätt!'

För mig, just nu, mer än så kan jag inte uttala mig om.

 

Otroligt konstig känsla, men jag känner mig hemma.

Jag har inte bott här länge, jag är inflyttad och råkade bara snubbla över ett ställe som jag längtar till när jag är på vift.

Trots att jag får gå upp en vånging för att skita, får gå ner i källarn för att duscha och måste jävlas med vedeldning varje dag. Ser renoveringsobjekt överallt och knappt kan ta mig in på min egen gård under vårförfallet, så är det hit jag längtar när jag längtar hem.

 

Jag vet att det är destruktivt att titta på tillvaron med dessa ögon, och att det med en livsfarlig hastighet leder till en djupgående spiral.

 

Jag har lärt mig att jag är en rastlös själ, jag har provat att bo på olika ställen och upptäckt att den där rastlösheten kommer ikapp, vars jag än sätter arslet.

 

Jag förknippar alltså inte rastlösheten med en plats och därför blir jag inte längre livrädd när det sköljer över mig.

Platsen blir inte "förbrukad" av ett rastlöshetsskov.

Jag känner snarare tvärtom där jag bor idag.

 

Jag använder rastlösheten som drivkraft, tyvärr innebär det alla dessa hängande projekt.

Men jag är medveten om dem, och jag har en plan för att strukturera upp min situation.

 

Efter en utredning av dessa världsbekymmer återvänder jag till sängen, kryper ner och vet att det blir morgon, vare sig jag lyckas somna eller inte, så serveras jag snart en ny dag.

 

Vendela