vforce.blogg.se

 

Ända sedan jag var så gammal att jag med nöd och näppe kunde staka mig genom en serietidning, har jag avundats Bert, som i min mening, upplevde de allra häftigaste vårkänslorna.

 

Jag kan fortfarande vara lite avis, men har idag såpass stor uppfattning om mitt eget välmående, att jag känner mig tacksam över vad våren erbjuder just mig, kanske inte alltför olik Bert ändå.

Varje år.

Likadant.

 

Någon gång i april kommer jag på att öppna ögonen, se ljus igen. Uppfattar gnistrande snö, bitande nattkyla och underbara, fantastiska solstrålar. "Satan, så jag har saknat ljuset!"

 

Samma uppenbarelse, varje år.

 

Jag börjar sova med rullgardinen uppe, för att låta soluppgången boosta flickkroppen som ligger där, och jävlar ändå vad det är effektivt på mig.

Stora vattenlokar tinar fram och jag vill för allt i världen hoppa i gummistövlarna och hoppa isflak nere på tjärna' igen, trots att jag borde föregå med gott exempel.

Jag tar fram tennisskorna för att det fläckvis är bar asfalt, att det är en'å 'n halv deci snöslask majoriteten av promenaden bekommer mig inte.

 

Bilen är skitigare än vad man trodde var möjligt och alla går omkring med en "gör rand" på vaderna, men det gör inte ett dugg när man fipplar igång en gojävla låt med alldeles för mycket bas och solbrillorna hänger på näsan, det har tinat fram så jävla mycket snyggt folk på en nysopad trottoar. Kläder i glada färger, nya frippor, vita tänder och folk i allmänhet verkar just den dagen ha bejakat livet och synas i mina ögon.

 

Den vårkänslan!

 

Att man inte alltid rår på känslorna är väl knappast någon världsomvälvande nyhet?

Att man heller inte riktigt kan förlita sig på ett annars hyffsat pålitligt förnuft under en riktigt insyltad känsloperiod är inte heller det något som jag kommer att chockera er med.

 

Men jag vill med de allra mest avskalade, nakna ord och formuleringar bjuda på en liten resa i vad man kan kalla för dårarnas högkvarter.

 

Jag älskar Dig, vart kommer vi att ta varandra innan detta är färdigt?

 

Jag vet att folk har åsikter om oss.

Jag vet att det kan tyckas intressant, hur vi behandlar varandra.

Jag vet att det vi har är unikt, att vi skiljer oss från mängden.

Jag vet att det ser otroligt ut många gånger, och några av er har sett den där hårdare sidan. Den som kan upplevas skadlig.

Den som är svår att försvara, den som får kanske mer uppmärksamhet än den fina sidan.

Den sidan du plockar fram hos mig, som gör att jag sitter här idag.

Den som utvecklat en tacksamhet över löjliga, självklara moment i mitt liv innan Dig.

Den sidan som får mig att sträva efter mottot 'Seize the day'.

Det som gör mig fast besluten att ta mig för allt det jag kan tänkas vilja göra idag, för att morgondagen erbjuder inga självklarheter.

Det finns dem som tvivlar på att döden kommer att skilja oss åt.

Det finns även dem som avundas oss, som med längtan i blicken ser samspelet och målmedvetenheten, eller snarare produkten, resultatet av samspel och målmedvetenhet.

Det finns dem som vill påstå att vi är bara en individ.

 

Jag hatar Dig, från djupet av mitt hjärta kommer det allra renaste hat en kan uppbringa, only for you.

Detta till trots, kommer jag att mörka för Dig. Dag och natt, hålla Dig om ryggen och ljuga för mina kära, för att försköna Dig.

Av en enda anledning, jag älskar Dig...

Vi tävlar i allt. Det passar mig, för att varenda milimeter av mig når sin kulmen vid segerns sötma och den drogen övervinner allt. Den bedövning som omfamnar mig vid en adrenalinkick vi ofta lockar fram hos varandra, gör mig stark, den gör mig bättre och jag strävar högre tack vare din närvaro.

Du är min absolut värsta tänkbara fiende och min största konkurrent, i allt!

 

Jag älskar den jag blir i ditt sällskap, hur allt liksom blir en uppgift och utmaning som jag vet att jag kommer att växa med.

Hur det sporrar mig att övermanna och ligga steget före, förbereda mig på optimala sätt och ändå överraskas varje gång jag inser att det inte är jag som för kommandot.

 

Å andra sidan hatar jag den jag blir, när Du inte möter mig, när jag inte längre kan hålla jämna steg.

Det brukar Du dock sällan ta hänsyn till och ofta rullar den smällen vidare, den knockar mig och jag knockar vidare på alla som jag egentligen bryr mig om.

 

Vid en knockout, står alla andra kvar. Vårdande, stabila och omsorgsfulla, så finns alla som jag bryr mig om där för att hjälpa mig upp på fötter igen.

Alla.

Utan undantag, finns en hand, en arm, ett finger, en famn eller ett öra framsträckt, alla bidrar utifrån sina förutsättningar, alla som är viktiga för mig.

Här knockar jag vidare på alla er...

 

Jag försvarar Dig, Du din jävel!

Vad du än orsakar och allt du rår för, så håller jag Dig högt.

Inför alla er hör jag hur jag målar upp en bild av något som jag inte kan påstå är likt min verklighet.

På med ett redigt flin och en halvfräck kommentar, så är storyn såld.

 

Lovehate, för allt jag gör som sporras av Dig och totalt kontrolleras av Dig.

 

Men som med förbjuden frukt, finns det något som lockar och drar i mig. Något som får mig att testa hur långt jag kan gå utan att bli totalt förgiftad.

 

Att min personlighet liksom gnistrar och blommar ut i förhållandet vi har, tanken kring Grey-triologin fladdrar förbi mitt medvetande.

 

Jag älskar hur du får mig att vägra acceptera någon slags offerroll, å andra sidan ser jag ju tydligt att det jag utsätter mig för är skadligt.

Jag går över gränser och förblindas i total fokus, med din närvaro som bränsle på elden.

 

Du får mig att drömma, om en framtid som innehåller mycket av den frihet som finns i mitt förflutna.

Jag räknar med Dig, Du är trots allt med mig i allt jag gör och har varit det i en evighet kan det kännas som.

Det sprudlande hoppet om att med Dig vid min sida kommer jag att klättra, växa, vinna och hitta min ro i de saker som jag älskar att utföra eller befinna mig i, lever i mig många dagar.

 

Precis lika verkligt som att jag de mörka dagarna, är övertygad om att Du kommer att förinta mig, om Du inte redan lyckats.

Du kommer att bli min död.

Jag känner inte igen mig själv längre, jag har succesivt accepterat att forma mig efter Dig.

Maktlös kuvar jag mig vid Dina fötter och ber om nåd.

Jag är Din slav, även när jag gör det jag tror att jag själv vill.

Är jag totalt hjärntvättad vid det här laget, bortom all räddning?

 

Jag älskar att hata Dig, PAIN, Du svarte satan.

 

Vendela, och alla dess skiften i personligheter