vforce.blogg.se

Respekt för de äldre, om det är något jag blivit fostrad till eller lyckats uppleva och övertygats till iochmed erfarenhet har jag ingen aning om. Det är heller inte väsentligt för den uppfattning jag dissekerar idag.

Men under min uppväxt har jag haft många anledningar att se upp till de äldre i min omgivning, dem som på ett eller annat vis gjort intryck på mig och spelat en betydande roll för mitt sätt att hantera upplevelser och situationer.

 

Dessa äldre har fått symbolisera min uppfattning av den samlade truppen folk som levt ett liv, som krigat sig till sina insikter och erfarenheter.

Det är en motiverande, möjligtvis förskönad uppfattning av alla äldre. Att dessa två går hand i hand, ålderdom och vishet.

Att man på ett sätt blir bättre och bättre ju äldre man blir, att man växer i sitt överseende, att förståelsen ökar och att toleransen utvecklas till ett knivskarpt sinne.

Det är en fin tanke och den har många gånger motiverat mig att samla erfarenheter och sikta mot att bli en bättre variant av mig själv.

 

Med risk för att låta som en förfärligt mycket äldre själ än vad jag egentligen är, måste jag dock erkänna att jag kommit till en upptäckt iochmed mina erfarenheter.

Det finns äldre, som inte kommit vidare långt. Och det finns folk med ett färskt födelsedata som har passerat dessa med milsavstånd redan.

 

Det är absolut ingen blixt från klarblå himmel, succesivt har jag fått erfara att det finns rötägg i alla valörer och åldrar, precis som förebilderna likväl träder fram i de mest otippade facken.

 

Jag vill dock återknyta till den skaran äldre folk, som statistiskt sett är närmare slutet, som liksom fastnat i ett förminskande tänk.

 

Det är med ett sting av sorg i bröstet jag springer på vuxet folk (ja det är er jag kallar för äldre), som saknar de bitar som så starkt representerat förebilder i mina ögon.

 

Kanske vandrar du i blindo och brist på empati, biter dig själv i arslet och med tunnelseende utesluter allt vad öppet sinne innebär, för att du är övertygad om att det är det enda rätta. Om så är fallet har jag väldigt svårt att se hur jag ska nå fram och påverka din inställning.

Hursomhelst känns det sorgligt att med alla dessa år på nacken leva så inskränkt och fattigt, när det finns alternativ.

 

Kastar jag glas i stenhus nu månne?

Nej. Är det något jag idag kan stå för, så är det överseende med hur du bemöter mig. Jag tar för givet att du har en bättre dag när jag träffar dig nästa gång, om det nu skulle kännas pissigt när vi möttes första gången. Detta med hela sin grund i hur jag själv har tillvaron.

Hur många skräpiga dagar då jag borde suttit inlåst, men tvunget måste släpa mig till affären, har inte jag i mitt bagage? Hur mycket ältar jag att jag inte fixade en pedagogisk dust med min treåring som just kallade kassörskan för "snorpotta"?

 

Men när jag blivit motbevisad att det är en dålig dag det handlar om, och den äckliga attityden visar sig gång på gång då känner jag mig tvungen att sätta ner en fot. Om inte för min egen skull, så för den som väljer att kliva ur strömmen och hitta ett eget spår.

 

Den här förbannelsen, att ha för stora axlar, att i bara farten råka ta mig an andras bekymmer då jag själv har så lite av dem...

 

Skärp er gamlingar, ni har ju inte hela livet på er!

 

Tysta mig aldrig, då blir det livat.

 

Vendela