vforce.blogg.se

Jag hade bestämt mig för att vara relativt ren i ämnet att skriva enbart om mig själv och mina egna upplevelser och tankar, när jag väljer att publicera för allmänheten. Jag vill inte generalisera och dra in ofrivilliga i mitt sätt att tackla livet.

Jag vill inte ta på mig det ansvar som det innebär när jag väljer att dela min uppfattning runt en annan människa.

 

Men ibland viker jag av från mina principer. Jag väljer aktivt att kliva åt ett håll som jag vet är fel, men som känns så oerhört lockande. Jag vet att jag kommer att drabbas av ångest och mycket spö av mitt psyke, men det är så jag fungerar just nu.

 

Kanske mognar jag och kan välja smartare i framtiden, men det är då och gör jag inte det jag kan för att överleva idag, ja då har jag ju inte mycket att hämta i framtiden heller.

 

Jag kommer att ägna dagens inlägg åt att skriva om en grupp individer som gör mig varm, stark, förbannad, glad, stolt, orolig, ängslig, sorgsen och som framkallar samhörighet och utanförskap under olika konstellationer.

 

Jag är ett av syskonen i en skara på tio barn. Tio barn som alltid haft hela, rena kläder och ett tak över huvudet. Två unga föräldrar vid livet, som slitit för att ge oss en vettig tillvaro. Två individer, min mamma och min pappa, som kämpat och arbetat med sina egna tempel parallellt med samordning av den verksamhet som vi inneburit. Eloge.

Jag kommer inte att ge mig in på att försöka sätta ord på detta ämnet, det är för övermäktigt. En dag i framtiden kanske det kommer.

 

Jag vet att jag är ute på hal is och den känslan som kryper i min kropp redan, kan endast ett breakdown på tangentbordet stilla. Möjligtvis ett grymt utmattande pass på crossbanan, men eftersom det är januari och banan ligger under ett täcke av is och snö så är det smidigare att låta det mynna ut i en novell.

 

Jag kommer att belysa en oerhört jobbig bit av mig själv som jag även ser hos flera av mina syskon.

Flera av mina syskon som trots våra tillstånd och brister visar sig vara underbara föräldrar, makalösa skapare, otroliga motivationskällor och unika personligheter.

 

Jag har ett psyke som måste underhållas noggrant. Stimuleras, distraheras, utvecklas och utmanas, för att fungera. Jag drar direkta paralleller till mitt fysiska tillstånd idag, jag förfaller med rasande takt om jag inte underhåller muskler och kondition för att förbättra kvaliteten av min tillvaro. Smärtan blir outhärdlig när jag av olika anledningar tappar tid i den investering jag ser träningen som.

 

Därför går jag till mitt fysiskt utmanande arbete varje dag, för att jag ser det som en investering. För att jag aktivt väljer att se vad min kropp fixar trots brister. För att jag älskar problemlösningar och tycker att allt jag lyckats med hittills idag, är ett resultat av inställningen att ingenting är omöjligt.

För att jag tillsammans med erfarenheter av det förflutna och nyfikenhet inför framtiden bygger möjligheter runt omöjliga hinder.

Men även därför står jag med radion på högsta volym i verkstan, och ovanpå det måste jag ha hörlurar på mig med en jävligt spännande dokumentär på bra nog hög volym där också. Samtidigt som jag har en utmanande arbetsuppgift framför mig, som jag låter mig slukas av. 

Allt detta för att få en chans att vila från mig själv. För att distrahera den verksamhet som annars alltid arbetar i tvåhundra knyck.

 

Det är även därför jag väljer att förpacka min trasiga kropp i en skyddsutrustning av alldeles för dyr variant i förhållande till min körkvalitet och hastighet, för att sedan på vacklande ben och med tårarna brinnande bakom ögonlocken gränsla crossen och ge mig ut på banan.

Ut på banan för att förvandlas, från att vara en icke fungerande individ med tillvaron dominerad av fysisk smärta och psykisk rundgång, till att befrias från allt, distraheras och bli satt i en sits där jag bara har ett enda val, att fixa min uppgift som kräver all tankeverksamhet och fysisk förmåga. Det kräver ALLT av mig och det ger mig tusenfalt tillbaka.

 

Jag kommer in i depån och är utmattad, tillfreds, motiverad för framtid och upp över öronen intresserad av underhåll av prylarna, mina förutsättningar att optimera körning, min övertygelse att visa min familj och mina vänner att det är medicin av allra högsta kvalitet.

Det genererar så många timmar av rätt sinnesstämning. Inte bara under den aktiva körtiden utan när jag sitter i januari och tittar på att snön regnar bort, så piper jag iväg till gymmet. Eller när jag är aptitslös av en medicin som nästintill tar knäcken på mig och det fladdrar till i magen över att det är hög tid för försäsongsträning och jag behöver rätt näring, så jag tvingar i mig min portion mat. Eller att jag skiter i att beställa gardiner för att jag behöver knäskydd. Varje gång jag stör mig på att jag har fula gardiner, så kommer jag på att jag har prioriterat rätt i min friskvård. Jag ser bara ett par knäskydd hängandes i gardinstången.

Eller när jag är helt dränerad på energi, det kan kännas omöjligt att få middagen av bordet, och jag fipplar på telefonjäveln istället, hamnar att titta på grym motivering inom crossåkning och det bara växer inom mig. Middagen kan stå kvar på bordet, men jag orkar åtminstone ta mina kids i handen och gå ner i källarn. och ut i garaget. Sysselsätta dem i deras hörna och tankas av lite tålamod till föräldrauppgiften under tiden som jag motiveras att meka lite i crossen.

 

Det här är mitt sätt. Min medicin. Min variant.

Mitt val och min överlevnad.

Det är dagar då jag inte orkar hälsa på dig, hur bra kompisar vi än är. Hur lite förklaring jag än kan ge dig och hur galet det än kan tyckas, när jag publicerar en bild av att jag kluvit motorn och dresserat ungar med högerfoten samtidigt. Trots att jag tackat nej till en fika med dig, för att jag "hade tvätt".

Jag mår inte bra jämt, jag måste se efter mig själv extra mycket då och jag har inte kommit nog långt för att veta vad jag ska säga när jag inte fixar "vanligt liv".

 

Det enda jag vet är att jag vill erbjuda mina barn acceptans och inte bara en röst som säger: Jag fattar vad du känner.

Jag vill att det ska vara precis lika lätt att säga nej till saker på grund av en psykisk svacka, som att ha kräkts dagen innan. Och jag vet att det finns förebilder för detta, vuxna makalösa människor som plogar en väg för dem som är små idag.

 

Individer som jag ser upp till och som jag vill erbjuda mina barn att vända sig till.

Mina syskon har alla varsina olika "fördjupningar" och sitt sätt att behandla sig själva på, alla lika rätta.

Alla lika inspirerande och alla med ett stort tungt stenblock på våra axlar.

Att vi är trasiga, otillräckliga och inte riktigt stämmer in i normer och förväntningar.

 

Samhörighet och utanförskap i en och samma grupp.

 

Kan vi göra något för framtiden och sätta ett avtryck, lämna en effekt, så är det fan i mig tillsammans. Då har vi inte råd att någon av oss faller bort.

 

 

Vendela