Service och underhåll
Kategori: Allmänt
Jag har själv ingen servicebok att redovisa. Inte än.
Det jag däremot har, är känslan efter att jag genomfört något. Ofta något jag gruvar mig inför, men som jag med kvittot i näven kan konstatera är en faktisk serviceåtgärd.
Jag är alltså medveten om den investering jag gör, först efter att jag genomfört det. Den insikten måste jag välja att se som inspirerande, motiverande att faktiskt genomföra moment som känns motiga.
Jag vet ju trots allt inte vad som finns bakom det berg som känns för högt, eller vad jag får se på vägen upp.
I veckan har jag vid upprepade tillfällen blivit varse om de aktivt valda åtgärder, som med facit i hand har visat sig vara otroliga nycklar till det underhåll jag vill uppnå så småningom.
Jag är tillexempel i ganska risigt skick rent fysiskt, sen olyckan. Men av överlevnadsinstinkt eller personlighet eller av omgivning och miljö så har symtom kommit att bli en oerhörd skam, stora som små.
Jag har dolt och förträngt av ren instinkt och drömt om att "läka" eller förbättras av att ignorera signaler och symtom.
I veckan har jag fått bock av flera dryga och gruvsamma punkter på mitt besiktningsprotokoll, som jag inte längre kan blunda för. Det finns ingen antydan på att tillstånden förbättras eller ger med sig med tiden och jag orkar inte med min vardag så som det ser ut idag, och det är tydligen ett alldeles klockrent recept för att blotta sig för sjukvården.
Det har inneburit tre vändor till stan och tillbaka bara denna veckan, vilket innefattar 17 mil enkel väg och eftersom bilåkning kraftigt förpestar mitt tillstånd har jag fått intala mig själv ett par gånger att det faktiskt är en långsiktig investering.
Jag uttrycker mig möjligtvis klumpigt när jag väljer att kalla det för att "blotta mig" för sjukvården, men det är faktiskt min uppfattning vad det gäller att behöva lägga fram sina svagheter och kriga med dels sig själv och dels den kontakt jag som vårdsökare måste ansvara över.
Det är inte alltid lätt att erkänna, än mindre förklara och allra helst övertyga och kriga för sin rätt.
I veckan har jag bl. a. utvärderat den cellgiftsbehandling jag genomgått under de senaste 4 månaderna och vi har planerat framtiden utifrån resultat och konsekvenser.
Men det är ändå torsdagens vårdbesök som jag kommer att dela med mig mer detaljerat av i detta inlägg.
Jag pissar ofta ner mig.
Som en unge.
Med den enda skillnaden att jag själv får ta konsekvenserna. Det är ingen som kommer springandes med torra kläder och en ledande hand in i duschen och ett lugnande; "Det är sånt som händer, ingen fara."
Det har faktiskt inte hänt en enda gång, men det kanske är för att jag inte mässar ut att; "Det har hänt en olycka här!" när jag väldigt obekvämt möter en blick i fikarummet som jag måste gå igenom för att ta mig till toaletten.
Nä, det är inte skitfränt att som, inte tjugofem år fyllda inte kunna kontrollera en sån sak. Det är inte ens lätt att acceptera själv, och ännu mer obehagligt att förklara öga mot öga med dig som undrar, varför jag träffade läkarna den här gången? Missförstå mig rätt, jag tycker absolut att Du kan fråga mig, men med hänsyn till Dig blir jag ofta kort i svaret.
Men att bjuda på det under mina premisser, att jag får dikta ihop min upplevelse och skruva till det i en förhoppningsvis rolig story, det gör mig bara mindre fången i mina egna hämningar och lättare att möta Dig som läst.
Misstanken ligger alltså i att nervskador sedan ryggfrakturen kan vara boven i dramat och en undersökning av pisseriet var oundvikligt, fine for me!
Efter tvåochetthalvt år av piss i brallorna och frustration utom denna värld, hopp om att det, ungefär som en rem som är påväg att kalva av, ska hoppa rätt igen och nerverna ska återfå rätt signalstyrka, så har jag erkänt mig besegrad.
Jag fick en kallelse där undersökningen var utförligt beskriven, steg för steg. Men som med så mycket annat har det infunnit sig en oerhörd distansering till min kropp, vilket resulterat i att, det jag gruvat mig för är i synnerhet kontakten med personalen, personkemi till dem och den där jävla bilåkningen.
Jag fick nämligen presentera mig för två damer i sina bästa år, som vänligt men bestämt hänvisade mig att ta av mig kläderna på underkroppen och sätta mig på en tratt i mitten av undersökningsrummet.
Som grädde på moset hade jag med mig kameramannen till dokumentären om mitt liv, min wingman, min bästa vän och största förebild, syrran satt på en stol och dokumenterade hela undersökningen som fortgick under en dryg timme.
Nåväl, iförd endast t-shirt och sockar, hukad över en tratt mitt på golvet av ett sterilt rum släppte jag på efter att jag under fyra timmar koncentrerat mig på en enda sak, att knipa. Det skvalade och spolade i denna trattjävel så till den milda grad att jag oroade mig lite över storleken på behållaren under. Det kan ha varit den skönaste pissen jag släppt, nånsin.
Något besvärad över situationen fick jag beröm av damerna som vägde, mätte och tog diverse prover ur den balja med urin som fanns att tillgå. Allt detta medan jag låg placerad i en gynstol. Totalt jävla blottad, helt makalöst sårbar och pga mitt eget sätt att förlöjliga och förminska mig själv, förvandlad till huvudpersonen i en jävligt rå komedi.
Jag försökte kallprata med den stackare som fick äran att gräva i det pär'lann' till nedre regioner som jag äger och den människan måste ha tagit åtskilliga kurser i socialt bemötande. Hon var så jävla snäll, trots att det lyste igenom att jag var en patient som skilde sig från mängden yrkade hon gång på gång, att dem minsann var vana det mesta.
Hon satte kateter på mig, två stycken. Den ena för att kunna genomföra själva undersökningen av pisseriet och den andra fick jag rätt upp i tvåan. Jag kommer att dra mig för att slänga mig med uttrycket "Satt som ett finger i stjärten" under den närmsta tiden känner jag.
Så med slangar och band, tejp och kardborre var jag helt plötsligt uppkopplad via Bluetooth till datorerna som den andra vårdaren manövrerade, hon med lite tacksammare arbetsuppgifter än den dam som fick ha ögonkontakt med brunöge mitt i över en timme.
Inga konstigheter, jag hade ju fått läsa innan att det här var exakt vad som skulle göras, och inte gjorde det ont heller, det var mest mitt dåraktiga beteende som störde mig.
Hur som helst fick jag under upprepade försök Fiffi fylld med vätska för att sedan bevisa att det är jag som bestämmer över henne och inte vice versa.
Det var en upplevelse och jag bjöd på en cirkus som dem sent kommer glömma, där jag återigen skulle dejta tratten. Men med kateter inne liknade hela situationen mer en vattenspridare som jag skulle rikta mot en liten jävla tratt.
Återigen lite besvärad över att pissa ner ett helt undersökningsrum, lade jag verkligen manken till att sikta så noggrant jag förmådde. Likt en ostkrok i gynstolen, för att se vart det tog vägen, såg jag i slowmotion hur jag var microsekunder ifrån att träffa mig själv i ansiktet med en av sjutton strålar. Allt detta skedde med underbar support av en syster som numera besitter utpressningsmaterial för all framtid.
För att summera, så fungerar nerverna, det finns inga permanenta skador på själva nerverna från hjärna till pisseri. Mina "olyckor" grundas således i en smärtreflex som utlöser tillfällig paralysering från skadan i ryggen och det finns alltså hopp om att det kan åtgärdas i samband med operation av ryggen.
Jag kände mig upplyft, blottad, bedrövlig, skamsen och lättad när jag tackade för mig och styrde mina steg mot närmsta toalett eftersom jag i all hast, vid minsta klartecken att få ta på mig kläder igen, ivrigt drog på mig trosorna bakochfram.
Hemläxa och två veckors väntan på labb och sedan kan jag lägga denna upplevelse till historien, och konstatera att det som var gruvsamt med personkemi osv överträffade förväntningarna och att det växte faktiskt fram ett blogginlägg ur dagen.
Jag har fått dansa på tangentbordet och förhoppningsvis sitter Du som läser med skämskudden i högsta hugg och stort leende på läpparna.
Det slår mig än en gång, så innihelvete häftigt att det finns folk som har omsorg i blodet.
Fascinerande.
Vendela
