Egentligen säger rubriken allt. Hur är det egentligen, kan man leva en dräglig vardag om man råkar vara av kategorin vinnarskalle och inte planterar den i en aktivitet, en sport, en hobby eller kanske ett företag? Att liksom bara ackumulera den superkraften utan att låta den få utlopp någonstans i livet, funkar man som människa då? Eller om man vänder på det, kan en talang inom exempelvis motocross, nå hela vägen på sin skicklighet att köra, utan att ha den kraften jag vill kalla för vinnarskalle? Jag krockar. Gång på gång våldar jag rakt in i väggen, tuppar av och vaknar upp med minnesförlust tydligen, med tanke på att jag omedelbart efter en nit försöker med samma tempo, samma övertygelse och samma intensitet, i bästa fall inom ett nytt område. Och eventuellt med en falsk övertygande snyfthistoria för den intresserade att ta del av, om hur jag insett mina begränsningar och kommer fortledes att ta hänsyn till detta. Det gör jag inte. Jag undrar om det gynnar mig att vara vinnarskalle, i en konflikt med treåringen, som dessutom verkar välsignats alternativt bestraffats med precis samma gen. Jag undrar om det gynnar mig i ett arbetslag som ska samarbeta. Jag undrar om det gynnar mig när det kommer till att se om mig själv och sköta om hälsan. Jag undrar om det gynnar mig i uppdraget som förälder, kompis eller sambo. Jag känner mig i dagens läge väldigt övertygad om att jag inte fungerar som människa utan att få utlopp för just vinnarskallen. Det känns som att kanal efter kanal stryps och stängs av, iochmed att kroppen bråkar. Ju mindre fysisk aktivitet jag förmår ta mig för, desto högre blir trycket på psyket. Frågan är, kan jag transformera den där frustrerade, destruktiva abstinensen efter en fräsh kropp, utan värk och smärta, till något drivande? Är det här ett ställe där jag kan använda mig av vinnarskallen? Ett 'bump in the road' som jag kan växa av istället för att besegras av? Någonstans i mitt medvetande står en femårig Vendela med skrubbsår på båda knän, utan framtänder, med tovigt blont hår och vrålar: "Du behöver bara lite jävlaranamma!" Gör jag det? Eller har jag gjort fel, hela mitt liv? Ska jag peta ner en växel och bju fullt, eller ska jag koppla, svänga av och ta en taktikvila? Det har jag aldrig tidigare gjort. Jag stannar när världen snurrar, när jag kräks i hjälmen eller när blodsmaken visar sig vara inte bara blodsmak utan på riktigt blod fulla truten. Eller är den där jävla vinnarskallen det som lägger krokben för mig? Står den skyldig till att jag inte kan förlika mig med att växla ner och ge frimärkssamling en ärlig chans? Isåfall står jag blank. Jag vet inte hur man gör det här, jag har ingen aning. Så, frågan återstår och den som könner sig manad att ge mig fakta, svart på vitt i näven är mer än välkommen! Att vara född, vinnarskalle, är det en gåva eller är det en förbannelse? Vendela