Munnarna rör sig och de snörpta munnarna tyder på ett stort missnöje och ett bottenlöst begär i att bekräftas utav medhåll. Den där ryckande blicken som ömsom skannar hur pass med på tåget jag är, det där tåget som är fyllt av skitsnack.. Dravel, dagens senaste skvaller om hur illa det går för den lokala kändisen som faktiskt vågar pröva sig på något outside the box. Ömsom oroligt flackar för att mitt kroppsspråk kanske utstrålar min uppfattning om det som verkar vara tammefan det som alla livnär sig på, det skadeglada skvallret!
Jag är så från djupet av min trötta kropp less på hur otroligt intressant andras misslycka kan vara för allmänheten! Eller rättare sagt hur jag hittills i mitt liv levt fängslad bakom det faktum att jag låtit det komma åt mig. Att jag inte gått till min magkänsla mer och varit mindre brydd över hur omgivningen ska uppfatta mig och se på hur jag lever.
Enough is enough! Jag kommer att kräkas i ditt ansikte nästa gång jag stöter på mer skadeglatt skvaller om, för dig och mig, totalt oväsentliga saker!
Detta helvete bidrar till att folk ska anpassas och rätta sig i ledet, styra bort det vilda livliga och mera passa i en form och en viss typ som är lite bättre och lite mer värd.
Bo på samma ställe, döda sig själv i ett arbete som ger bra betalt men fimpar det vilda, livliga i livet. Passar säkert många! Men inte alla.

Personligen drömmer jag om att gå lite bakåt i tiden och gå ner i skala.
Jag vill lägga mitt krut här, för att jag älskar att vara här. Jag vill gynna mig själv och de mina som finns här.
Jag kommer att göra det som står i min makt för att bygga upp min tillvaro efter de tillgångar och begränsningar jag befinner mig i just nu, och framförallt lära mig att gilla läget.

Mycket har ställts på ända och nu behöver jag laga ihop min tillvaro för att återfå livslusten.
Där behöver jag min familj, mitt hem, adrenalin och utlopp för den trasiga hantverkar/skapar/konstnärsådran jag besitter.

Jag har redan vissa delar och min ambition är att tillföra det som saknas för att kunna knuffa en stor sten i rullning. Förhoppningsvis når den stora massan i stenen så småningom en nivå av rörelseenergi att jag inte längre behöver knuffa på för livet, utan kan hämta andan emellanåt.

Det kan inte va' tänkt att man ska knäckas av fysiska åkommor vid en ålder av 25, livet måste ha mer att ge och det är med nöje jag kan erkänna att jag inte överväger att fronta med en trädstam påväg hem numera. Jag ryser vid tanken om hur livet skulle sett ut på Viken 345 idag, om jag inte av en tillfällighet kom i kontakt med min livlina, Du vet vem du är, Tack!

Mot outforskad mark!

Vendela